Howsoonisnow

Där var jag igen. Hos den finaste poetpojke som 
någonsin funnits.

Jag hade det alltid i tanken att han

aldrig kommer att bli

helt min, men jag

kunde inte annat än att

älska minuterna då vi tog

oss från vardagsrummet till hans sovrum.

Vi gick sakta sakta och

så nära det bara gick.

Minuterna var långa, många

och underbara. Alla pussar, kramar,

kyssar och hans ord.

Varje

smekning

kändes

i

hjärtat.

igår var allt så rätt, inatt var allt så rätt och imorse var allt så fel
ingen sa något och ingen gjorde något.

"varför inser man allting när det redan är för sent"?

Ja. Det är precis så. Varenda jävla gång. Och just nu så borde ja egentligen inte ens blogga här.
För allt är så jävla dumt som det bara kan vara. Just nu.

Jag hatar att må såhär. Jag isolerar mig. Finner ingen som helst lycka i det. Men när jag mår såhär så blir jag en helt annan människa. Jag känner mig så sjukt tråkig och fel, att jag inte vill vara med dom där underbara -  så att dom får det tråkigt och får för sig att jag alltid är sån.

Jag hatar honom så innerligt.

Han är en sån som jag skulle kunna ha älskat. På riktigt. Gett allt jag har till och gjort allt för.

Han har nog kommit mig närmre än någon annan.

Och det rör honom inte i ryggen.

Jag kan inte sluta tänka på om hon hittar mina ställen, om hon kysser honom i nacken.

Om dom viskar hemligheter hela natten.

Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå.

Malin, kom tillbaka. Kom hit och ha O.C maraton med mig ?
Minns du hur vi alltid sjöng låten där ?
Minns du att du spelade den på musikprovet i nian?
Och du såg upp till Marissa cooper. Mer än någon annan.
Det är sjukt att era liv slutade likadant. 
Men för dig var det i verkligheten, även om ingen förstår.
Minns du hur vi spenderade sommarkvällar med vattenkrig och badminton?
Minns du att jag kom till dig varje morgon så att vi kunde cykla tillsammans till skolan?
Minns du hur glad sisse blev?

Minns du snöbollskrigen och skridskoåkningen?
Minns du hur vi satt i din soffa och grät till "Narnia"?
Minns du hur vi delade sånt där bästa-kompis-halsband ?

Kommer du ihåg för någon vecka sedan när vi dansade tillsammans på arena?
Minns du hur vi växte upp tillsammans?

Jag ska aldrig glömma.

Malin, jag vet att du är den finaste ängeln som finns, du är saknad av så många.
co0p , vila i frid<3

På onsdag har vi minnescermoni och jag kommer antagligen bryta ihop. Igen. 

Allt känns så fruktansvärt overkligt. Du försvann så hastigt.

Malin, den gladaste, spralligaste och snällaste man kan tänka sig.

Vi växte upp tillsammans i våra likadana Spice Girls t-shirtar. Du. Jag.

Din storasyster och min storasyster. Vi umgicks, lärde av  och påverkade varandra.

Och Malin, du har verkligen påverkat mig otroligt mycket.

Alla minnen vi har skapat är fina.

Du har alltid funnits där för mig så som jag har funnits där för dig.

Och minns du att senast förra veckan sågs vi och pratade om hur underbart det skulle bli med studenten? Och att vi skulle få ha balen ihop, även om vi gått på olika skolor dom senaste tre åren? Minns du hur lyckliga vi var över det ?

Och vi bestämde att vi var tvungna att ses snart. Ta upp kontakten igen och börja umgås sådär ofta igen?

Vi sa den här helgen eller nästa..

Vi sågs nästan varje dag i fem år, och jag är så oerhört tacksam över att jag har fått lära känna en så fin tjej som dig.

Jag vände mig senast om igår på busshållplatsen för att kolla om du kanske skulle med samma buss.

Det kommer kännas konstigt utan dig.

Jag har nog tänkt att ge någon en sista chans. Kanske.

Jag har inte bestämt mig än, ja kan aldrig bestämma mig och det kommer sluta som vanligt.

Men jag är trött på skittson och måste nog gå vidare.

Någon annan tänker jag däremot totalt strunta i. Jag orkar inte.

Vi var tydligen aldrig dom där nära vännerna som jag faktiskt trodde att vi var.

Snart kommer min fina syster hem, på lördag för att vara exakt, och på just den lördagen har jag planerat lite för mig, Angelica(börstäjbäbjbi), Emelie och Malin.

Tyvärr tror jag nog inte att exakt alla planer kommer att hinnas med, för lille Mysack är ensam hemma. Men dom lite viktigare hinns med iaf : )

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag vet inte riktigt vad som händer.
Jag känner mig jättenere och dum i huvet. Och det är något som jag verkligen inte vill.
Jag gick förbi hans gamla lägenhet förut.
Jag mindes alls.
Jag kände känslorna vi känt där uppe, på andra våningen till vänster.
Jag kunde nästan se honom framför mig , klädd i ett leende
Jag saknade.
Jag måste sluta nu, det börjar bli pinsamt?




Studenten närmar sig med stormsteg, sommaren är nästan här om man frågar solen
och jag hinner inte med mig själv just nu.
Jag saknar några. Jag förstår egentligen inte hur allt kunde bli såhär ?
Jag menar, allt var fint för inte alls länge sen ?

Jag vill ha sommarnätter där vi håller händer i hans soffa, där vi andas samma tunga andetag och där vi är varandra nära.

Och jag vill måla himlen i din ögonfärg.

Varför är allt
"för två år sen"
Allt påminner om då.
Varför hände allt då?
Och varför händer ingenting nu?

Eller..varför händer inte dom sakerna igen?
Jag vill dansa med indiekillen på någon festival, jag vill lära känna honom igen, dela en flaska vin på den där filten, jag vill ha honom i min närhet!

Och jag vill ha min poetpojke ännu närmre. Jag vill ha honom här intill. lite föralltid.
Eller ah, min..vem lurar jag ;o
Jag saknar någon jag trodde att du var.

Imorgon dansar vi. Imorgon mår vi bra.

Om några månader kanske jag inte känner den där gnagande saknaden efter hans närhet.

rör vid mig på det sättet
få mig att rysa av välbehag vid varje liten stöt,
varje andetag, varje hjärtslag.

inom mig känner jag hans läppar,
varma, glödande, röda
känner hur de vandrar längs min ryggrad
han var min ryggrad
res mig upp, hjälp mig, håll om mig

jag saknade hans händer mot min hud inatt

Usch. 46 dagar kvar till arbetslösheten. Även om studenten kommer bli en underbar dag i finast sällskap. Men dom kan väl ge oss några månader till?

Det är läskigt att växa upp. det är vår och jag känner mig sjukt rastlös och vill härifrån ett tag-

"Det kanske tar emot
men vi hör ihop
och inget kan ändra på det

Jag lyssnar igenom 80-tals musik och inget annat får mig att tänka på våren så mycket.

(kanske någon viss placebo-låt och kanske sammetskavajer också då.)

Jag har trott att jag har känner vissa personer..och vissa tror säkert att dom känner mig.

Men det gör jag inteinte, och dom känner inte mig.

Vet inte vad jag vill och vad jag kan,

Och jag vet tydligen inte vad ni är kapabla till och vad ni vill.

Det är nog lättare att se det vi vill ha, än att faktiskt hitta sanningen i människor och förstå sig på dom.

Jag tror att vi borde börja öppna oss för varandra - igen.

Jag tror att det kan bli sådär fint igen, så fint som det faktiskt var en gång.

Det fina som saknas. Fattas.

Ge mig en chans så kan vi uppnå saker tillsammans,

Förverkliga drömmar.

 Jag har tänkt ganska mycket på gamla fina stunder, jag saknar så det känns i hela kroppen. Jag har intalat mig själv att jag inte saknar honom. För jag vet ärligt talat inte om jag gör det,

men jag tänker ganska mycket på att han inte svarar i telefonen och inte skickar mail som förr och ja, ärligt talat, jag tänker på honom än.

och jag har tänkt på att det är 1&½ månad kvar i skolan, men jag tänker att jag klarar skolan först, sen bryr jag mig om jobb. Jag är 18 och har inte bråttom. Right?

Jag är orolig över tiden efter skolan, jag vill inte mista mina babisar, några av dom finaste som finns.
speciellt Emelie, Madde & Angkieangelica.
Utan er vore jag inget alls. <3

jag har tänkt på att jag vill bli en sån som försöker.

Nu är det slut med alkohol i för stora mängder och snedfyllor, det är slut med slampighet och nästa person jag ens kysser ska vara någon jag med hela min kropp och hela min själ vill kyssa.
Det är slut med att på något sätt trivas i depression och det är slut med självömkan.

Det är slut med självdestruktivitet på alla sätt och vis. Punkt, slut.

Jag tänkte börja skriva en ny dagbok.
men fingrarna vill inte spotta ut orden ur huvudet.
sådant är påfrestande. Jobbigt.
Han hörde av sig häromdagen. Alldeles för dum i huvudet.
Så jag slutade tänka på honom, han fick mig att inse vilken kåt äcklig bock han är som pojke.
och nu saknar jag honom inte ett dugg.

Och imorgon är det första April.

Jag hatar det. Jag minns exakt hur det var. Vad vi sa. Hur vi mådde.

Hur du log. Vad vi hade på oss. Vad vi sa. Hur vi sa det. Jag minns hur du var. Hur jag föll.

Hur man nästan darrade av nervositet.

Jag minns exakt hur det lät när dina fotsulor nuddade asfalten vi gick på, hur du sparkade i snön och hur du berättade saker för mig.

Hur kan allt ändras så drastiskt ?

Du blev så kall, du slutade att berätta saker för mig och du slutade upp med att påminna mig om dig. Du slutade att visa mig dina vackra, underbara och speciella sidor. Dina ögon glittrade inte på samma sätt då du såg mig. Du var det finaste.

Du är nog kanske den finaste jag någonsin kommer att se, och det är så jävla dumt.

Om man kollar på hur allt är nu så kan man inte tro att du är samma person, du är två helt olika personligheter.

Det gör bara lite ont när jag hör låtarna som är dina.

Friday i?m in love och allt med Pink Floyd.

För jag saknar stunderna i din närhet då.

Jag saknar när orden var till mig.

(  Jag har kramat Vincent några gånger, och haft en trevlig pratstund.

Kvällen igår var behövlig. Tack tjejer. Tack Vincent )

"Oh, my heart cant carry much more,
Its really, really aching and sore,
My heart dont care anymore,
I really cant bear more

My hands dont work like before,
I shiver and I scrape at your door,
My heart cant carry much more...
But you couldnt care less, could you?"

Jag vet inte varför jag känner mig så sjukt tom.
Jag är förvirrad, fel, osäker, instabil.

Jag känner ingenting. Jag vet ingenting.
Jag tror inte att jag saknar längre. Och det finns så mycket att sakna.

Jag har bestämt mig för att ta tag i grejer nu,
innan lovet är slut ska jag ha skrivit mitt första CV och tro det eller ej,
men jag ska faktiskt ha bestämt mig för hur min framtid ska se ut.  Iaf hur sommaren kommer att se ut. Vart och om jag ska flytta.

Det tar emot i hög grad vill jag lova, men studenten närmar sig
med stormsteg och jag tänker inte gå hemma och inte göra någonting alls.
Inte veta vad jag ska göra och vart jag ska vara.
Det vill jag ha klart för mig innan sommaren är här.

Visst , det är snö nu. Så det kan se ut som om det är ett tag kvar.

Men två månader!

Dom sista två månaderna av skola, av säkerhet och trygghet...det är inte alls lång tid.

Och det blir förmodligen Turkiet i början av Maj..OM det passar med skolan, och om jag inte har några slutprov eller vad man ska säga. Vore så skönt att få hälsa på Jessica där nere och se att hon har det bra.

Gesällen får jag nog vänta med något år.. Jag skulle aldrig klara den nu i Maj.. och till hösten vill jag som sagt jobba. Just nu lockar Norge med Malin&Johan mest. Om dom fortfarande vill ha med mig såklart.

Utan tvivel så vill såklart jag jobba som frisör.
Men vem i helvete vill ha en 18-åring utan gesällbrev och som inte förstår något av vad dom säger?
(i Norge då alltså)

Jag tycker att det är sjukt att dom tagit bort praktikåret man har haft efter trean,

Hade det fortfarande varit aktuellt så känns det som om den kommande tiden skulle vara mycket klarare,

Det känns som om man enklare skulle kunna bli frisör och kunna ta sitt gesällbrev.

Man skulle (förhoppningsvis) vara kvar på salongen som man har praktik på nu,
man skulle ta sina kunder och jobba upp tempot på klippningarna osv.,

Man skulle fortfarande ha en liten säkerhet och få hjälp av handledaren,
som förhoppningsvis skulle pusha på, lära och komma med tips.

Men nej, vi får göra gesällen nu innan vi ens gått ut, innan vi är klara?

Eller vänta till hösten... då vi får träna på egen hand eller kanske ha tur att hitta någon salong som vill ha en även om man inte har gesällbrevet..man får då mindre lön men får i alla fall chansen att lära och jobba.

Men hur många sådana salonger finns det?

Hur många vill egentligen ha en 18-åring utan gesällbrevet?

Jag tror inte att det är många.

Och Håkans nya skiva är fantastisk. Den är finfin.

Raden
"vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen"
känns ja.

Det är svårt. Att just. Få ur dig. Ur skallen.

Jag har egentligen inte hunnit smälta natten än. Jag fick nog dom hemskaste sms:en som jag skulle kunnat få, inatt.

Jag vet inte om jag hunnit reagera minsta lilla än, vet inte om jag är arg, ledsen, frustrerad, eller vad jag nu är? Jag kanske är allt.

Dagen började så bra och kvällen var i så fint sällskap då vi firade Emelies 20-års dag, med tomtebloss och findricka.  Det skrattades och sjöngs en hel del (och blev såklart några omgångar av ölspelet).

När jag kom hem så bröt jag ihop. Jag trodde inte att jag skulle bli så svag att jag faktiskt bröt ihop, men jag kunde inte hålla igen allt då han skrev sina kallsinniga, likgiltiga, ord.

Det är alltså nu det är slut på riktigt, vad det nu var vi hade. För någonting var det, även om det varit till och från, och även om jag inte vet vad det var. Jag vet bara att det pågått i två år snart. Men vissa perioder hördes vi inte ens.

Just nu vet jag inte vad som gör ondast, om det är orden? Om det är det faktum att jag faktiskt tillät allt att hända, att jag var så godtrogen och fruktansvärt blind som inte insåg att jag aldrig skulle kunna få något så fint som bara var mitt?

Eller kanske det att jag träffade honom den där kalla kvällen första april.

Jag kanske borde ha struntat i det... Livet hade kanske varit lite lättare då..

Han har liksom funnits där i två rätt viktiga och händelserika år, det är ju nu vi växer upp på riktigt, mognar och utvecklas? Han fick mig att må bra vissa gånger jag verkligen behövde det.

Jag förstår ju att sånna som han inte finns där för mig, att han bara har utnyttjad hela situationen - fått mig att må bra vissa stunder för att sen trampa ner mig.

Jag kan inte hjälpa att jag ständigt har letat efter orsaker och tecken på att han har brytt sig om mig på samma sätt som jag brytt mig om honom. Att orden han skrivit och sagt till mig faktiskt har betytt innebörden av dom.

Och jag kollade igenom gamla sms förut. Några av dom där söta.

skickat 20:02
"En dag står vi där? Hand i hand?"

Motaget 20:06
"Klart att vi gör, med all säkerhet. Du och jag, Johanna. PUSS"

Skickat 20:09
"kanske så som vi verkligen vill och önskar? Puss"

Mottaget 20:14
"Precis som vi önskar och vill, vi får ta för oss. Puss Johanna"

Skickat 20:17
"Vi hinner? Och snart ses vi igen? Puss"

Mottaget 20:25
"Det gör vi och det blir jättebra också. Det känns så..Vi. Puss!"

Det skulle ju vara din och min
ömhet. Våran vägran till att
leva efter deras regler
vårat krig våra böner om bättre
våra tunga trappsteg
salta ögonvrår
våran ilska
orättvisa
lycka
våran kärlek

Han är så jävla elak, han är så enormt jävla självuppfylld och helt fel.

Han är för svår för mig. Han är för speciell. Han är för fin.

Jag föll för honom, jag som aldrig brukar. Och jag visste klart och tydligt att han träffat många flickor, dock alla finare än mig, innan mig.

Jag måste ha vetat att allting inte var så bra, jag hade tydligen en anledning att betvivla orden, betvivla smekningarna och fundera på var allt skulle sluta, egentligen var det inte så bra?

Han har ljugit för mig. I två år.
Och han är inte det minsta sorgsen eftersom det finns så många andra som jag, så många som det inte känns bra med.
( det är svårt att intala sig själv det när han är det finaste jag någonsin kommer att se)

Jag räcker inte till helt enkelt.

Var det verkligen tänkt att allt skulle bli såhär? Valen jag gjort hittills i livet, har dom verkligen varit rätt ? Rätt för mig? Är det såhär jag vill ha det ?

Hur kan man känna sig så fel som jag faktiskt gör?
Jag är 18 år nu. Jag har en syster som är på andra sidan jorden, som lämnade mig precis när vi kommit varandra lite närmre. Så som systrar borde vara. Så som familjemedlemmar borde vara, så som jag aldrig varit med någon annan i familjen. Även om jag har världens bästa familj så har jag aldrig vågat öppna mig för någon.

Vilket är sjukt dumt, och blir bara svårare och svårare då jag försöker.

Jag har precis gråtit mig igenom veckans one tree hill- avsnitt.

Jag känner igen mig så jävla väl. Och jag hatar det, för jag vet inte om jag trivs med mitt liv just nu.
Är det nu man ska bli vuxen?

Jag klarar inte ens av tanken på det.
Jag är naiv och inte alls redo för dom beslut som jag måste ta den kommande tiden nu.

Jag flyttade upp en klass när jag var liten.. När andra tog besluten åt mig.

Jag hade liksom inget val. Och nu skulle jag nog gärna vilja ha ett till år på mig att bestämma mig för allt. Jag är inte redo. Jag behöver extratiden alla andra får.

Jag skulle inte klara mig utan dom personerna som jag lärt känna just tack vare för att jag går ett år tidigare(eller vad man säger), men det är bara det att jag behöver få vara dum och ung ett bra tag till, för jag är rädd för hur framtiden kommer att bli.

Dom flesta andra längtar till studenten, som är alldeles för snart, medans jag hatar när dom räknar ner. Jag ser hur det närmar sig och jag har inte en aning om vad jag ska göra i sommar. Dom närmsta åren. Vad jag ska göra i framtiden. Rädd för att jag inte kommer träffa alla nära. Rädd för att bli bortglömd.

Jag vill inte vara kvar i karlstad och stå på en salong och göra samma jävla sak varje dag.

Praktiken tråkar ut mig och det är skrämmande.

Jag vill självklart(?) bli frisör..

Jag har alltid beundrat folk som kan skriva, som leker med orden och berör med dom.

För två år sen fyllde jag en dagbok med ord. Sen fyllde jag två andra med ord om honom.

Jag beundrar folk som delar med sig av och underhåller med deras humor.

Jag beundrar konstnärer och estetiskt lagda människor.

Jag kan tänka mig massor av andra jobb, men det är ändå frisör som jag vill mest. Som jag brinner för?
Det är frisör som jag ser mig själv som. Kanske.

Men jag klarar nog inte av att stå fem eller sex dagar i veckan från 9 till 18 och göra samma sak. Jag är tvungen att få se nya saker, resa lite, träffa folk och visa vad jag kan, inspirera andra och typ..nej,jagvetinte.

Jag har en klump i magen som växer. Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara vad jag vill ha. Just nu. Och det är all tid i världen, trygghet, kärlek, vänskap och indiepojken jag aldrig kommer att få.

Jag vill inte ha studenten, framtiden eller dumma val som måste göras.

Jag vill nog kanske inte ha något att göra med dom där som lovat att aldrig bli personerna som dom är idag, dom som har förändrats radikalt och vänt åt ett annat håll.

Även om jag kanske behöver er. Men nej, ni finns inte där för mig längre,

Ni har lämnat mig. och jag orkar inte vara den som alltid ska lappa ihop allting. Jag klarar nog inte det just nu.

Det här blev ett ganska konstigt inlägg tror jag. Men jag vet inte hur länge till jag orkar gå runt med den här klumpen i magen, för honom, för dom, för skolan, studenten, framtiden, för allt.

Jag vill ha vårkvällarna, och sommarnätterna för två år sen. Jag vill ändra vissa val jag gjorde då.

Jag vill att han ringer och säger att han vill ha mig där - igen.
och jag vill skynda mig dit, och jag vill att tiden stannar där. För alltid.