Howsoonisnow

Var det verkligen tänkt att allt skulle bli såhär? Valen jag gjort hittills i livet, har dom verkligen varit rätt ? Rätt för mig? Är det såhär jag vill ha det ?

Hur kan man känna sig så fel som jag faktiskt gör?
Jag är 18 år nu. Jag har en syster som är på andra sidan jorden, som lämnade mig precis när vi kommit varandra lite närmre. Så som systrar borde vara. Så som familjemedlemmar borde vara, så som jag aldrig varit med någon annan i familjen. Även om jag har världens bästa familj så har jag aldrig vågat öppna mig för någon.

Vilket är sjukt dumt, och blir bara svårare och svårare då jag försöker.

Jag har precis gråtit mig igenom veckans one tree hill- avsnitt.

Jag känner igen mig så jävla väl. Och jag hatar det, för jag vet inte om jag trivs med mitt liv just nu.
Är det nu man ska bli vuxen?

Jag klarar inte ens av tanken på det.
Jag är naiv och inte alls redo för dom beslut som jag måste ta den kommande tiden nu.

Jag flyttade upp en klass när jag var liten.. När andra tog besluten åt mig.

Jag hade liksom inget val. Och nu skulle jag nog gärna vilja ha ett till år på mig att bestämma mig för allt. Jag är inte redo. Jag behöver extratiden alla andra får.

Jag skulle inte klara mig utan dom personerna som jag lärt känna just tack vare för att jag går ett år tidigare(eller vad man säger), men det är bara det att jag behöver få vara dum och ung ett bra tag till, för jag är rädd för hur framtiden kommer att bli.

Dom flesta andra längtar till studenten, som är alldeles för snart, medans jag hatar när dom räknar ner. Jag ser hur det närmar sig och jag har inte en aning om vad jag ska göra i sommar. Dom närmsta åren. Vad jag ska göra i framtiden. Rädd för att jag inte kommer träffa alla nära. Rädd för att bli bortglömd.

Jag vill inte vara kvar i karlstad och stå på en salong och göra samma jävla sak varje dag.

Praktiken tråkar ut mig och det är skrämmande.

Jag vill självklart(?) bli frisör..

Jag har alltid beundrat folk som kan skriva, som leker med orden och berör med dom.

För två år sen fyllde jag en dagbok med ord. Sen fyllde jag två andra med ord om honom.

Jag beundrar folk som delar med sig av och underhåller med deras humor.

Jag beundrar konstnärer och estetiskt lagda människor.

Jag vill vara någon jag inte är.

Jag kan tänka mig massor av andra jobb, men det är ändå frisör som jag vill mest. Som jag brinner för?
Det är frisör som jag ser mig själv som. Kanske.

Men jag klarar nog inte av att stå fem eller sex dagar i veckan från 9 till 18 och göra samma sak. Jag är tvungen att få se nya saker, resa lite, träffa folk och visa vad jag kan, inspirera andra och typ..nej,jagvetinte.

Jag har en klump i magen som växer. Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara vad jag vill ha. Just nu. Och det är all tid i världen, trygghet, kärlek, vänskap och indiepojken jag aldrig kommer att få.

Jag vill inte ha studenten, framtiden eller dumma val som måste göras.

Jag vill nog kanske inte ha något att göra med dom där som lovat att aldrig bli personerna som dom är idag, dom som har förändrats radikalt och vänt åt ett annat håll.

Även om jag kanske behöver er. Men nej, ni finns inte där för mig längre,

Ni har lämnat mig. och jag orkar inte vara den som alltid ska lappa ihop allting. Jag klarar nog inte det just nu.

Det här blev ett ganska konstigt inlägg tror jag. Men jag vet inte hur länge till jag orkar gå runt med den här klumpen i magen, för honom, för dom, för skolan, studenten, framtiden, för allt.

Jag vill ha vårkvällarna, och sommarnätterna för två år sen. Jag vill ändra vissa val jag gjorde då.

Jag vill att han ringer och säger att han vill ha mig där - igen.
och jag vill skynda mig dit, och jag vill att tiden stannar där. För alltid.