Howsoonisnow

Om några månader kanske jag inte känner den där gnagande saknaden efter hans närhet.

men jag
vill inte sluta sakna. för det är då jag har glömt?

rör vid mig på det sättet
få mig att rysa av välbehag vid varje liten stöt,
varje andetag, varje hjärtslag.

inom mig känner jag hans läppar,
varma, glödande, röda
känner hur de vandrar längs min ryggrad
han var min ryggrad
res mig upp, hjälp mig, håll om mig

jag saknade hans händer mot min hud inatt

Usch. 46 dagar kvar till arbetslösheten. Även om studenten kommer bli en underbar dag i finast sällskap. Men dom kan väl ge oss några månader till?

Det är läskigt att växa upp. det är vår och jag känner mig sjukt rastlös och vill härifrån ett tag-

"Det kanske tar emot
men vi hör ihop
och inget kan ändra på det

Du ser på mig, älskling
Och undrar vart jag var igår
Men se på mig, älskling
Ingen av oss ska säga något
förlåt mig"

Egentligen vill jag nog att han aldrig mer hör av sig.
Men jag mår så jävla bra intill honom. Och i fredags var han underbar.
Han berättade saker för mig igen, han pratade om Stockholm och han brydde sig om mig.
Jag vet att jag lovade att inte träffa honom mer. Men jag kan inte låta bli.
För i vissa stunder är han allt.

Han var finare än någonsin och det var länge sen jag mådde så bra.
Han luktar lycka och på morgonen när han fortfarande sover räknar jag leverfläckar och fingrar över hans hals. 

Jag lyssnar igenom 80-tals musik och inget annat får mig att tänka på våren så mycket.

(kanske någon viss placebo-låt och kanske sammetskavajer också då.)

Jag har trott att jag har känner vissa personer..och vissa tror säkert att dom känner mig.

Men det gör jag inteinte, och dom känner inte mig.

Vet inte vad jag vill och vad jag kan,

Och jag vet tydligen inte vad ni är kapabla till och vad ni vill.

Det är nog lättare att se det vi vill ha, än att faktiskt hitta sanningen i människor och förstå sig på dom.

Jag tror att vi borde börja öppna oss för varandra - igen.

Jag tror att det kan bli sådär fint igen, så fint som det faktiskt var en gång.

Det fina som saknas. Fattas.

Ge mig en chans så kan vi uppnå saker tillsammans,

Förverkliga drömmar.

 Jag har tänkt ganska mycket på gamla fina stunder, jag saknar så det känns i hela kroppen. Jag har intalat mig själv att jag inte saknar honom. För jag vet ärligt talat inte om jag gör det,

men jag tänker ganska mycket på att han inte svarar i telefonen och inte skickar mail som förr och ja, ärligt talat, jag tänker på honom än.

och jag har tänkt på att det är 1&½ månad kvar i skolan, men jag tänker att jag klarar skolan först, sen bryr jag mig om jobb. Jag är 18 och har inte bråttom. Right?

Jag är orolig över tiden efter skolan, jag vill inte mista mina babisar, några av dom finaste som finns.
speciellt Emelie, Madde & Angkieangelica.
Utan er vore jag inget alls. <3

jag har tänkt på att jag vill bli en sån som försöker.

Nu är det slut med alkohol i för stora mängder och snedfyllor, det är slut med slampighet och nästa person jag ens kysser ska vara någon jag med hela min kropp och hela min själ vill kyssa.
Det är slut med att på något sätt trivas i depression och det är slut med självömkan.

Det är slut med självdestruktivitet på alla sätt och vis. Punkt, slut.

Men jag tänker ju lite för mycket på allt

Jag tänkte börja skriva en ny dagbok.
men fingrarna vill inte spotta ut orden ur huvudet.
sådant är påfrestande. Jobbigt.
Han hörde av sig häromdagen. Alldeles för dum i huvudet.
Så jag slutade tänka på honom, han fick mig att inse vilken kåt äcklig bock han är som pojke.
och nu saknar jag honom inte ett dugg.

Jag mår illa, måste sova men jag vill inte.  Jag vill hålla någon i handen. Här. I evighet.
När jag ber om en handflata mot min egen är det alltid fel fingrar som sträcker sig.
Jag önskar att jag blev kär rätt någon gång. Och jag vill vara snällare mot min mamma, men det är något jag inte klarar av. 
 

Längtar efter de flesta. Saknar.
alla försvinner ju.
märkt det?  

Det är så konstigt alltihopa.
hela jag. Är alldeles. Bortblåst.
Jag hatar att missa saker. Och än mindre knappt förstå.
Fanimej. Jag orkar inte längre.
alla har blivit så konstiga. Jomen de har det. Jättekonstiga.
och jag känner mig missanpassad och kommer inte på vad jag ska säga längre.

Jag klarar inte av nåt jävla ytligt kallprat.
jag behöver ju de där människorna så mycket mer än de förstår.
de får inte bara springa iväg.

 
och knäna skakar mer varje dag.

Snart.
Snart ska jag faktiskt ta tag i det här såkallade livet. Mitt liv.
Jag är en fail, och jag kan inte fortsätta såhär. Och jag har redan skrivit det för många gånger.

Det är som om jag inte bryr mig. Och jag börjar bli lite rädd.

Veckorna går så fort, tre dagar i skolan, två på salong. Och sen helgerna som går alldeles för fort.
Under helgerna finns det plats för så mycket, egentligen.
om man bara skulle ta och börja med att använda tiden rätt.
Jag dricker vin, dansar och pussar pojkar under dom dimmiga kvällar och nätterna.
Försöker att inte tänka,bry mig alls och jag strunar i allt allvar som jag har framför mig. bara för en stund.
Glömmer. (Och egentligen älskar jag nog det)
På lördag ska jag ut med mina fina igen. Vi glömmer allt för en stund och bryr oss endast om varandra och oss själva.


Jag ångrar alltid allt. Jag ångrar att jag träffade dig, dig och dig.
Jag är dubbel och fel, varm och likgiltig. .
Jag har inget helt men jag har flera litegrann.
Men jag ska slänga bort alla hjärtan, jag ska slänga bort allt.
Jag ska länga bort den delen av mig själv.
Såra mig. Håna mig. Döda mig. Och sen kan jag låtsats säga något om
vad du är och betyder för mig. 



Han satte fingret under min haka.
Lyfte min blick
kysste mig generad och innan han gick  frågade han hur jag mådde
som han alltid gör

bitterljuvt;
det är så han smakar
och vi kanske syns någon gång igen. vem vet.

Och imorgon är det första April.

Jag hatar det. Jag minns exakt hur det var. Vad vi sa. Hur vi mådde.

Hur du log. Vad vi hade på oss. Vad vi sa. Hur vi sa det. Jag minns hur du var. Hur jag föll.

Hur man nästan darrade av nervositet.

 

Jag minns exakt hur det lät när dina fotsulor nuddade asfalten vi gick på, hur du sparkade i snön och hur du berättade saker för mig.

 

Hur kan allt ändras så drastiskt ?

 

Du blev så kall, du slutade att berätta saker för mig och du slutade upp med att påminna mig om dig. Du slutade att visa mig dina vackra, underbara och speciella sidor. Dina ögon glittrade inte på samma sätt då du såg mig. Du var det finaste.

Du är nog kanske den finaste jag någonsin kommer att se, och det är så jävla dumt.

 

Om man kollar på hur allt är nu så kan man inte tro att du är samma person, du är två helt olika personligheter.

Det gör bara lite ont när jag hör låtarna som är dina.

Friday i?m in love och allt med Pink Floyd.

För jag saknar stunderna i din närhet då.

Jag saknar när orden var till mig.

 

(  Jag har kramat Vincent några gånger, och haft en trevlig pratstund.

Kvällen igår var behövlig. Tack tjejer. Tack Vincent )