Howsoonisnow

Där var jag igen. Hos den finaste poetpojke som 
någonsin funnits.

Jag hade det alltid i tanken att han

aldrig kommer att bli

helt min, men jag

kunde inte annat än att

älska minuterna då vi tog

oss från vardagsrummet till hans sovrum.

Vi gick sakta sakta och

så nära det bara gick.

Minuterna var långa, många

och underbara. Alla pussar, kramar,

kyssar och hans ord.

Varje

smekning

kändes

i

hjärtat.

igår var allt så rätt, inatt var allt så rätt och imorse var allt så fel
ingen sa något och ingen gjorde något.

"varför inser man allting när det redan är för sent"?

Ja. Det är precis så. Varenda jävla gång. Och just nu så borde ja egentligen inte ens blogga här.
För allt är så jävla dumt som det bara kan vara. Just nu.

Jag hatar att må såhär. Jag isolerar mig. Finner ingen som helst lycka i det. Men när jag mår såhär så blir jag en helt annan människa. Jag känner mig så sjukt tråkig och fel, att jag inte vill vara med dom där underbara -  så att dom får det tråkigt och får för sig att jag alltid är sån.

Jag hatar honom så innerligt.

Han är en sån som jag skulle kunna ha älskat. På riktigt. Gett allt jag har till och gjort allt för.

Han har nog kommit mig närmre än någon annan.

Och det rör honom inte i ryggen.

Jag kan inte sluta tänka på om hon hittar mina ställen, om hon kysser honom i nacken.

Om dom viskar hemligheter hela natten.

Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå.

Malin, kom tillbaka. Kom hit och ha O.C maraton med mig ?
Minns du hur vi alltid sjöng låten där ?
Minns du att du spelade den på musikprovet i nian?
Och du såg upp till Marissa cooper. Mer än någon annan.
Det är sjukt att era liv slutade likadant. 
Men för dig var det i verkligheten, även om ingen förstår.
Minns du hur vi spenderade sommarkvällar med vattenkrig och badminton?
Minns du att jag kom till dig varje morgon så att vi kunde cykla tillsammans till skolan?
Minns du hur glad sisse blev?

Minns du snöbollskrigen och skridskoåkningen?
Minns du hur vi satt i din soffa och grät till "Narnia"?
Minns du hur vi delade sånt där bästa-kompis-halsband ?

Kommer du ihåg för någon vecka sedan när vi dansade tillsammans på arena?
Minns du hur vi växte upp tillsammans?

Jag ska aldrig glömma.

Malin, jag vet att du är den finaste ängeln som finns, du är saknad av så många.
co0p , vila i frid<3

På onsdag har vi minnescermoni och jag kommer antagligen bryta ihop. Igen. 

Allt känns så fruktansvärt overkligt. Du försvann så hastigt.

Malin, den gladaste, spralligaste och snällaste man kan tänka sig.

Vi växte upp tillsammans i våra likadana Spice Girls t-shirtar. Du. Jag.

Din storasyster och min storasyster. Vi umgicks, lärde av  och påverkade varandra.

Och Malin, du har verkligen påverkat mig otroligt mycket.

Alla minnen vi har skapat är fina.

Du har alltid funnits där för mig så som jag har funnits där för dig.

Och minns du att senast förra veckan sågs vi och pratade om hur underbart det skulle bli med studenten? Och att vi skulle få ha balen ihop, även om vi gått på olika skolor dom senaste tre åren? Minns du hur lyckliga vi var över det ?

Och vi bestämde att vi var tvungna att ses snart. Ta upp kontakten igen och börja umgås sådär ofta igen?

Vi sa den här helgen eller nästa..

Vi sågs nästan varje dag i fem år, och jag är så oerhört tacksam över att jag har fått lära känna en så fin tjej som dig.

Jag vände mig senast om igår på busshållplatsen för att kolla om du kanske skulle med samma buss.

Det kommer kännas konstigt utan dig.

Jag har nog tänkt att ge någon en sista chans. Kanske.

Jag har inte bestämt mig än, ja kan aldrig bestämma mig och det kommer sluta som vanligt.

Men jag är trött på skittson och måste nog gå vidare.

Någon annan tänker jag däremot totalt strunta i. Jag orkar inte.

Vi var tydligen aldrig dom där nära vännerna som jag faktiskt trodde att vi var.

Snart kommer min fina syster hem, på lördag för att vara exakt, och på just den lördagen har jag planerat lite för mig, Angelica(börstäjbäbjbi), Emelie och Malin.

Tyvärr tror jag nog inte att exakt alla planer kommer att hinnas med, för lille Mysack är ensam hemma. Men dom lite viktigare hinns med iaf : )

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag vet inte riktigt vad som händer.
Jag känner mig jättenere och dum i huvet. Och det är något som jag verkligen inte vill.
Jag gick förbi hans gamla lägenhet förut.
Jag mindes alls.
Jag kände känslorna vi känt där uppe, på andra våningen till vänster.
Jag kunde nästan se honom framför mig , klädd i ett leende
Jag saknade.
Jag måste sluta nu, det börjar bli pinsamt?




Studenten närmar sig med stormsteg, sommaren är nästan här om man frågar solen
och jag hinner inte med mig själv just nu.
Jag saknar några. Jag förstår egentligen inte hur allt kunde bli såhär ?
Jag menar, allt var fint för inte alls länge sen ?

Jag vill ha sommarnätter där vi håller händer i hans soffa, där vi andas samma tunga andetag och där vi är varandra nära.

Och jag vill måla himlen i din ögonfärg.

Varför är allt
"för två år sen"
Allt påminner om då.
Varför hände allt då?
Och varför händer ingenting nu?

Eller..varför händer inte dom sakerna igen?
Jag vill dansa med indiekillen på någon festival, jag vill lära känna honom igen, dela en flaska vin på den där filten, jag vill ha honom i min närhet!

Och jag vill ha min poetpojke ännu närmre. Jag vill ha honom här intill. lite föralltid.
Eller ah, min..vem lurar jag ;o
Jag saknar någon jag trodde att du var.

Imorgon dansar vi. Imorgon mår vi bra.