Howsoonisnow

"Oh, my heart cant carry much more,
Its really, really aching and sore,
My heart dont care anymore,
I really cant bear more

My hands dont work like before,
I shiver and I scrape at your door,
My heart cant carry much more...
But you couldnt care less, could you?"

Jag vet inte varför jag känner mig så sjukt tom.
Jag är förvirrad, fel, osäker, instabil.

Jag känner ingenting. Jag vet ingenting.
Jag tror inte att jag saknar längre. Och det finns så mycket att sakna.

Jag har bestämt mig för att ta tag i grejer nu,
innan lovet är slut ska jag ha skrivit mitt första CV och tro det eller ej,
men jag ska faktiskt ha bestämt mig för hur min framtid ska se ut.  Iaf hur sommaren kommer att se ut. Vart och om jag ska flytta.

Det tar emot i hög grad vill jag lova, men studenten närmar sig
med stormsteg och jag tänker inte gå hemma och inte göra någonting alls.
Inte veta vad jag ska göra och vart jag ska vara.
Det vill jag ha klart för mig innan sommaren är här.

Visst , det är snö nu. Så det kan se ut som om det är ett tag kvar.

Men två månader!

Dom sista två månaderna av skola, av säkerhet och trygghet...det är inte alls lång tid.

Och det blir förmodligen Turkiet i början av Maj..OM det passar med skolan, och om jag inte har några slutprov eller vad man ska säga. Vore så skönt att få hälsa på Jessica där nere och se att hon har det bra.

Gesällen får jag nog vänta med något år.. Jag skulle aldrig klara den nu i Maj.. och till hösten vill jag som sagt jobba. Just nu lockar Norge med Malin&Johan mest. Om dom fortfarande vill ha med mig såklart.

Utan tvivel så vill såklart jag jobba som frisör.
Men vem i helvete vill ha en 18-åring utan gesällbrev och som inte förstår något av vad dom säger?
(i Norge då alltså)

Jag tycker att det är sjukt att dom tagit bort praktikåret man har haft efter trean,

Hade det fortfarande varit aktuellt så känns det som om den kommande tiden skulle vara mycket klarare,

Det känns som om man enklare skulle kunna bli frisör och kunna ta sitt gesällbrev.

Man skulle (förhoppningsvis) vara kvar på salongen som man har praktik på nu,
man skulle ta sina kunder och jobba upp tempot på klippningarna osv.,

Man skulle fortfarande ha en liten säkerhet och få hjälp av handledaren,
som förhoppningsvis skulle pusha på, lära och komma med tips.

Men nej, vi får göra gesällen nu innan vi ens gått ut, innan vi är klara?

Eller vänta till hösten... då vi får träna på egen hand eller kanske ha tur att hitta någon salong som vill ha en även om man inte har gesällbrevet..man får då mindre lön men får i alla fall chansen att lära och jobba.

Men hur många sådana salonger finns det?

Hur många vill egentligen ha en 18-åring utan gesällbrevet?

Jag tror inte att det är många.

Och Håkans nya skiva är fantastisk. Den är finfin.

Raden
"vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen"
känns ja.

Det är svårt. Att just. Få ur dig. Ur skallen.

Jag har egentligen inte hunnit smälta natten än. Jag fick nog dom hemskaste sms:en som jag skulle kunnat få, inatt.

Jag vet inte om jag hunnit reagera minsta lilla än, vet inte om jag är arg, ledsen, frustrerad, eller vad jag nu är? Jag kanske är allt.

Dagen började så bra och kvällen var i så fint sällskap då vi firade Emelies 20-års dag, med tomtebloss och findricka.  Det skrattades och sjöngs en hel del (och blev såklart några omgångar av ölspelet).

När jag kom hem så bröt jag ihop. Jag trodde inte att jag skulle bli så svag att jag faktiskt bröt ihop, men jag kunde inte hålla igen allt då han skrev sina kallsinniga, likgiltiga, ord.

Det är alltså nu det är slut på riktigt, vad det nu var vi hade. För någonting var det, även om det varit till och från, och även om jag inte vet vad det var. Jag vet bara att det pågått i två år snart. Men vissa perioder hördes vi inte ens.

Just nu vet jag inte vad som gör ondast, om det är orden? Om det är det faktum att jag faktiskt tillät allt att hända, att jag var så godtrogen och fruktansvärt blind som inte insåg att jag aldrig skulle kunna få något så fint som bara var mitt?

Eller kanske det att jag träffade honom den där kalla kvällen första april.

Jag kanske borde ha struntat i det... Livet hade kanske varit lite lättare då..

Han har liksom funnits där i två rätt viktiga och händelserika år, det är ju nu vi växer upp på riktigt, mognar och utvecklas? Han fick mig att må bra vissa gånger jag verkligen behövde det.

Jag förstår ju att sånna som han inte finns där för mig, att han bara har utnyttjad hela situationen - fått mig att må bra vissa stunder för att sen trampa ner mig.

Jag kan inte hjälpa att jag ständigt har letat efter orsaker och tecken på att han har brytt sig om mig på samma sätt som jag brytt mig om honom. Att orden han skrivit och sagt till mig faktiskt har betytt innebörden av dom.

Och jag kollade igenom gamla sms förut. Några av dom där söta.

skickat 20:02
"En dag står vi där? Hand i hand?"

Motaget 20:06
"Klart att vi gör, med all säkerhet. Du och jag, Johanna. PUSS"

Skickat 20:09
"kanske så som vi verkligen vill och önskar? Puss"

Mottaget 20:14
"Precis som vi önskar och vill, vi får ta för oss. Puss Johanna"

Skickat 20:17
"Vi hinner? Och snart ses vi igen? Puss"

Mottaget 20:25
"Det gör vi och det blir jättebra också. Det känns så..Vi. Puss!"

Det skulle ju vara din och min
ömhet. Våran vägran till att
leva efter deras regler
vårat krig våra böner om bättre
våra tunga trappsteg
salta ögonvrår
våran ilska
orättvisa
lycka
våran kärlek

Han är så jävla elak, han är så enormt jävla självuppfylld och helt fel.

Han är för svår för mig. Han är för speciell. Han är för fin.

Jag föll för honom, jag som aldrig brukar. Och jag visste klart och tydligt att han träffat många flickor, dock alla finare än mig, innan mig.

Jag måste ha vetat att allting inte var så bra, jag hade tydligen en anledning att betvivla orden, betvivla smekningarna och fundera på var allt skulle sluta, egentligen var det inte så bra?

Han har ljugit för mig. I två år.
Och han är inte det minsta sorgsen eftersom det finns så många andra som jag, så många som det inte känns bra med.
( det är svårt att intala sig själv det när han är det finaste jag någonsin kommer att se)

Jag räcker inte till helt enkelt.

Var det verkligen tänkt att allt skulle bli såhär? Valen jag gjort hittills i livet, har dom verkligen varit rätt ? Rätt för mig? Är det såhär jag vill ha det ?

Hur kan man känna sig så fel som jag faktiskt gör?
Jag är 18 år nu. Jag har en syster som är på andra sidan jorden, som lämnade mig precis när vi kommit varandra lite närmre. Så som systrar borde vara. Så som familjemedlemmar borde vara, så som jag aldrig varit med någon annan i familjen. Även om jag har världens bästa familj så har jag aldrig vågat öppna mig för någon.

Vilket är sjukt dumt, och blir bara svårare och svårare då jag försöker.

Jag har precis gråtit mig igenom veckans one tree hill- avsnitt.

Jag känner igen mig så jävla väl. Och jag hatar det, för jag vet inte om jag trivs med mitt liv just nu.
Är det nu man ska bli vuxen?

Jag klarar inte ens av tanken på det.
Jag är naiv och inte alls redo för dom beslut som jag måste ta den kommande tiden nu.

Jag flyttade upp en klass när jag var liten.. När andra tog besluten åt mig.

Jag hade liksom inget val. Och nu skulle jag nog gärna vilja ha ett till år på mig att bestämma mig för allt. Jag är inte redo. Jag behöver extratiden alla andra får.

Jag skulle inte klara mig utan dom personerna som jag lärt känna just tack vare för att jag går ett år tidigare(eller vad man säger), men det är bara det att jag behöver få vara dum och ung ett bra tag till, för jag är rädd för hur framtiden kommer att bli.

Dom flesta andra längtar till studenten, som är alldeles för snart, medans jag hatar när dom räknar ner. Jag ser hur det närmar sig och jag har inte en aning om vad jag ska göra i sommar. Dom närmsta åren. Vad jag ska göra i framtiden. Rädd för att jag inte kommer träffa alla nära. Rädd för att bli bortglömd.

Jag vill inte vara kvar i karlstad och stå på en salong och göra samma jävla sak varje dag.

Praktiken tråkar ut mig och det är skrämmande.

Jag vill självklart(?) bli frisör..

Jag har alltid beundrat folk som kan skriva, som leker med orden och berör med dom.

För två år sen fyllde jag en dagbok med ord. Sen fyllde jag två andra med ord om honom.

Jag beundrar folk som delar med sig av och underhåller med deras humor.

Jag beundrar konstnärer och estetiskt lagda människor.

Jag kan tänka mig massor av andra jobb, men det är ändå frisör som jag vill mest. Som jag brinner för?
Det är frisör som jag ser mig själv som. Kanske.

Men jag klarar nog inte av att stå fem eller sex dagar i veckan från 9 till 18 och göra samma sak. Jag är tvungen att få se nya saker, resa lite, träffa folk och visa vad jag kan, inspirera andra och typ..nej,jagvetinte.

Jag har en klump i magen som växer. Jag vet inte vad jag vill.

Jag vet bara vad jag vill ha. Just nu. Och det är all tid i världen, trygghet, kärlek, vänskap och indiepojken jag aldrig kommer att få.

Jag vill inte ha studenten, framtiden eller dumma val som måste göras.

Jag vill nog kanske inte ha något att göra med dom där som lovat att aldrig bli personerna som dom är idag, dom som har förändrats radikalt och vänt åt ett annat håll.

Även om jag kanske behöver er. Men nej, ni finns inte där för mig längre,

Ni har lämnat mig. och jag orkar inte vara den som alltid ska lappa ihop allting. Jag klarar nog inte det just nu.

Det här blev ett ganska konstigt inlägg tror jag. Men jag vet inte hur länge till jag orkar gå runt med den här klumpen i magen, för honom, för dom, för skolan, studenten, framtiden, för allt.

Jag vill ha vårkvällarna, och sommarnätterna för två år sen. Jag vill ändra vissa val jag gjorde då.

Jag vill att han ringer och säger att han vill ha mig där - igen.
och jag vill skynda mig dit, och jag vill att tiden stannar där. För alltid.

Hur ska jag kunna veta?

Hur ska jag kunna veta när han är så sjukt bra vissa stunder?

Och senaste morgonen jag vaknade upp intill honom låg jag och
funderade över något någon skrev någon gång;

"Du är som sötast när jag ser dina brister.

.

Hur kan jag alltid sakna?

Hur kan jag sakna någon som varit så sjukt.. oklar och svår. Eller var han verkligen så svår?

Jag kunde förstå honom..jag kunde förstå honom. Nu är det nog snart två år sedan jag pratade med honom för första gången sådär på riktigt.

Jag minns hur han kunde ligga utanför mitt klassrum på en filt,

skicka något sms om att jag skulle komma dit och hålla honom sällskap.

Och jag kan inte sluta fundera över hur allt skulle ha blivit om jag faktiskt gått ut och satt mig dom gångerna.

Jag minns hur fin han var.  Jag minns hur löjligt förälskad jag var,

även om jag hela tiden intalade mig själv att så var inte fallet.

Han berättade nog nästan allt för mig. Allt. Och jag älskade det.

Jag visste precis hur han skulle reagera och handla i dom flesta situationer.

Jag glömmer aldrig natten han ringde och berättade att han var på väg till mig. På hans cykel som nästan var trasig. Bara nästan. Han sa att poliserna skrattade åt honom där han var och jag mådde så sjukt bra av tanken på honom.

Arvika 06. Jag gick förbi hans tält flera gånger, för att få en skymt.

I lyran, andra dagen. Stog vi exakt bredvid varandra under en konsert, jag minns inte vilka som spelade, jag minns bara att vi log och att han buttade till mig med armen några gånger.

Och det kändes i hela magen. Han var nära då.

Han flydde sen.. gjorde det jag inte vågade. Men efter några månader kom han tillbaka.

Men jag kände honom inte längre. Han var helt förändrad..

Sen kysste han mig på peace and love. I somras.

Jag förstår inte varför jag saknar honom nu?

Han kanske var en större del av mig än vad jag visste då.

Och att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte ha det så här längre, jag kan inte fortsätta så som jag gör.. Han får inte behandla mig såhär?

Eller jo, det får han väl visst? Jag är ju med på det. Jag ÄR med på det..

Jag hoppas att jag är med på det, även om han får mig att ligga sömnlös flera nätter i rad.

Även om jag vissa nätter ligger sömnlös för att jag inte kan sluta tänka på hur fin han är, hur han ler mot mig med ena handen i nacken, kysser mig och sedan fortsätter att le.

Vissa stunder är han det finaste som finns, jag har liksom aldrig sett någon med så underbara läppar, jag har aldrig känt så mjuka läppar innan. Jag har aldrig sett såna ögon förut, och vi ska inte tala om hans armar..

Stunderna då han trycker sig emot mig och viskar något om min hud och allt vad jag betyder för honom,

Eller stunderna då han väcker mig med hans läppar mot mina, stryker handen över min kind och ber mig om en kram,

Fan, vissa stunder är han det vackraste jag någonsin kommer att se.

Jag vet hur det kommer vara den närmaste tiden, han kommer inte ha tid eller lust att höra av sig, han kommer strunta i att svara och vara så kallsinnig som bara han kan.

Och jag kommer hata mig själv.

Jag bloggar inte mycket -  som vanligt, har nytt lösenord som jag måste kolla i mailen varje gång innan jag kan logga in, och det orkar väl inte jag heller.

Förra veckan var jag i sälen med några av dom underbaraste tjejerna i världen,

Festades varje dag, på nya ställen, eller på HC, sjukt nice.

Hände jävligt mycket vill jag lova,

Blev bundis/skämde ut mig inför receptionisten redan första kvällen, någon dag senare skrattar han åt oss när vi kommer och ska höra om HC:s öppetider ( som vanligt ) och jag förstår att han skrattar, jag var sjukt jobbig där jag stog och pratade på som fan med bara en sko, och andra foten helt barfota.. ja..jag är så smart att jag super bort skon redan första kvällen.

Sista kvällen på HC träffade man massa nobelfolk och såklart Sebastian(receptionisten)s vän, vilket jag inte visste, hade jag vetat att det var han hade jag inte umgåtts med honom något alls;p

Så ja, Det var sjukt pinsamt att vara i receptionen(Hände en del där,

Eller hur Madde? Eller hur Emelie? Hihi.

Jag blev kvällens ansikte två kvällar i rad- TUR att vi var långt hemifrån säger jag bara,

kvällen efter blev som tur var Madde kvällens ansikte där hon låg och blev masserad av både den ene och den andra, Ett av Angelicas ragg(från karlstad innan då) ringde och frågade om FEM killar fick komma och sova i min lägenhet. på golvet då lovade dom.
Det kommer TIO killar - alla dricker och är högljuda som fan, så jag får tyväääärr be dom flesta att gå.

Jag var inte på bästa humöret hela dagarna om man säger så, har haft huvudet fullt med massa idiotiska tankar, massa saknaden, massa missöden & motgångar.

Men jag försökte hela tiden tänka på annat,

På dom underbara tjejerna, på hur kul vi faktiskt hade!

För det här måste vi verkligen göra igen.

Hur skönt som helst att inte behöva tänka på konsekvenser, tänka på omgivningen,

tänka så mycket alls över huve taget..

Vi levde verkligen som emelies mamma sa;
?ni lever ju som om morgondagen inte fanns?

Och ja, det gjorde vi verkligen. Nu vill vi tillbaka,

Tur att lägenheten finns kvar nästa år, för då sticker vi dit igen!

Jag älskar er brudar.