Howsoonisnow

Hur kan jag alltid sakna?

Hur kan jag sakna någon som varit så sjukt.. oklar och svår. Eller var han verkligen så svår?

Jag kunde förstå honom..jag kunde förstå honom. Nu är det nog snart två år sedan jag pratade med honom för första gången sådär på riktigt.

Jag minns hur han kunde ligga utanför mitt klassrum på en filt,

skicka något sms om att jag skulle komma dit och hålla honom sällskap.

Och jag kan inte sluta fundera över hur allt skulle ha blivit om jag faktiskt gått ut och satt mig dom gångerna.

Jag minns hur fin han var.  Jag minns hur löjligt förälskad jag var,

även om jag hela tiden intalade mig själv att så var inte fallet.

Han berättade nog nästan allt för mig. Allt. Och jag älskade det.

Jag visste precis hur han skulle reagera och handla i dom flesta situationer.

Jag glömmer aldrig natten han ringde och berättade att han var på väg till mig. På hans cykel som nästan var trasig. Bara nästan. Han sa att poliserna skrattade åt honom där han var och jag mådde så sjukt bra av tanken på honom.

Arvika 06. Jag gick förbi hans tält flera gånger, för att få en skymt.

I lyran, andra dagen. Stog vi exakt bredvid varandra under en konsert, jag minns inte vilka som spelade, jag minns bara att vi log och att han buttade till mig med armen några gånger.

Och det kändes i hela magen. Han var nära då.

Han flydde sen.. gjorde det jag inte vågade. Men efter några månader kom han tillbaka.

Men jag kände honom inte längre. Han var helt förändrad..

Sen kysste han mig på peace and love. I somras.

Jag förstår inte varför jag saknar honom nu?

Han kanske var en större del av mig än vad jag visste då.