hästpojken
Och att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte ha det så här längre, jag kan inte fortsätta så som jag gör.. Han får inte behandla mig såhär?
Eller jo, det får han väl visst? Jag är ju med på det. Jag ÄR med på det..
Jag hoppas att jag är med på det, även om han får mig att ligga sömnlös flera nätter i rad.
Även om jag vissa nätter ligger sömnlös för att jag inte kan sluta tänka på hur fin han är, hur han ler mot mig med ena handen i nacken, kysser mig och sedan fortsätter att le.
Vissa stunder är han det finaste som finns, jag har liksom aldrig sett någon med så underbara läppar, jag har aldrig känt så mjuka läppar innan. Jag har aldrig sett såna ögon förut, och vi ska inte tala om hans armar..
Stunderna då han trycker sig emot mig och viskar något om min hud och allt vad jag betyder för honom,
Eller stunderna då han väcker mig med hans läppar mot mina, stryker handen över min kind och ber mig om en kram,
Fan, vissa stunder är han det vackraste jag någonsin kommer att se.
Jag vet hur det kommer vara den närmaste tiden, han kommer inte ha tid eller lust att höra av sig, han kommer strunta i att svara och vara så kallsinnig som bara han kan.
Och jag kommer hata mig själv.
