Lovefool.
Jag har egentligen inte hunnit smälta natten än. Jag fick nog dom hemskaste sms:en som jag skulle kunnat få, inatt.
Jag vet inte om jag hunnit reagera minsta lilla än, vet inte om jag är arg, ledsen, frustrerad, eller vad jag nu är? Jag kanske är allt.
Dagen började så bra och kvällen var i så fint sällskap då vi firade Emelies 20-års dag, med tomtebloss och findricka. Det skrattades och sjöngs en hel del (och blev såklart några omgångar av ölspelet).
När jag kom hem så bröt jag ihop. Jag trodde inte att jag skulle bli så svag att jag faktiskt bröt ihop, men jag kunde inte hålla igen allt då han skrev sina kallsinniga, likgiltiga, ord.
Det är alltså nu det är slut på riktigt, vad det nu var vi hade. För någonting var det, även om det varit till och från, och även om jag inte vet vad det var. Jag vet bara att det pågått i två år snart. Men vissa perioder hördes vi inte ens.
Just nu vet jag inte vad som gör ondast, om det är orden? Om det är det faktum att jag faktiskt tillät allt att hända, att jag var så godtrogen och fruktansvärt blind som inte insåg att jag aldrig skulle kunna få något så fint som bara var mitt?
Eller kanske det att jag träffade honom den där kalla kvällen första april.
Jag kanske borde ha struntat i det... Livet hade kanske varit lite lättare då..
Han har liksom funnits där i två rätt viktiga och händelserika år, det är ju nu vi växer upp på riktigt, mognar och utvecklas? Han fick mig att må bra vissa gånger jag verkligen behövde det.
Jag förstår ju att sånna som han inte finns där för mig, att han bara har utnyttjad hela situationen - fått mig att må bra vissa stunder för att sen trampa ner mig.
Jag kan inte hjälpa att jag ständigt har letat efter orsaker och tecken på att han har brytt sig om mig på samma sätt som jag brytt mig om honom. Att orden han skrivit och sagt till mig faktiskt har betytt innebörden av dom.
Och jag kollade igenom gamla sms förut. Några av dom där söta.
skickat 20:02
"En dag står vi där? Hand i hand?"
Motaget 20:06
"Klart att vi gör, med all säkerhet. Du och jag, Johanna. PUSS"
Skickat 20:09
"kanske så som vi verkligen vill och önskar? Puss"
Mottaget 20:14
"Precis som vi önskar och vill, vi får ta för oss. Puss Johanna"
Skickat 20:17
"Vi hinner? Och snart ses vi igen? Puss"
Mottaget 20:25
"Det gör vi och det blir jättebra också. Det känns så..Vi. Puss!"
Det skulle ju vara din och min
ömhet. Våran vägran till att
leva efter deras regler
vårat krig våra böner om bättre
våra tunga trappsteg
salta ögonvrår
våran ilska
orättvisa
lycka
våran kärlek
Han är så jävla elak, han är så enormt jävla självuppfylld och helt fel.
Han är för svår för mig. Han är för speciell. Han är för fin.
Jag föll för honom, jag som aldrig brukar. Och jag visste klart och tydligt att han träffat många flickor, dock alla finare än mig, innan mig.
Jag måste ha vetat att allting inte var så bra, jag hade tydligen en anledning att betvivla orden, betvivla smekningarna och fundera på var allt skulle sluta, egentligen var det inte så bra?
Han har ljugit för mig. I två år.
Och han är inte det minsta sorgsen eftersom det finns så många andra som jag, så många som det inte känns bra med.
( det är svårt att intala sig själv det när han är det finaste jag någonsin kommer att se)
Jag räcker inte till helt enkelt.
och jag undrar så
vart mina
fötter ska
gå utan dig
du är mycket bättre
