lura mig? Nejnej, vad folk än säger.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag vet inte riktigt vad som händer.
Jag känner mig jättenere och dum i huvet. Och det är något som jag verkligen inte vill.
Jag gick förbi hans gamla lägenhet förut.
Jag mindes alls.
Jag kände känslorna vi känt där uppe, på andra våningen till vänster.
Jag kunde nästan se honom framför mig , klädd i ett leende
Jag saknade.
Jag måste sluta nu, det börjar bli pinsamt?
Studenten närmar sig med stormsteg, sommaren är nästan här om man frågar solen
och jag hinner inte med mig själv just nu.
Jag saknar några. Jag förstår egentligen inte hur allt kunde bli såhär ?
Jag menar, allt var fint för inte alls länge sen ?
Jag vill ha sommarnätter där vi håller händer i hans soffa, där vi andas samma tunga andetag och där vi är varandra nära.
Hjärta.
