Howsoonisnow

Och imorgon är det första April.

Jag hatar det. Jag minns exakt hur det var. Vad vi sa. Hur vi mådde.

Hur du log. Vad vi hade på oss. Vad vi sa. Hur vi sa det. Jag minns hur du var. Hur jag föll.

Hur man nästan darrade av nervositet.

Jag minns exakt hur det lät när dina fotsulor nuddade asfalten vi gick på, hur du sparkade i snön och hur du berättade saker för mig.

Hur kan allt ändras så drastiskt ?

Du blev så kall, du slutade att berätta saker för mig och du slutade upp med att påminna mig om dig. Du slutade att visa mig dina vackra, underbara och speciella sidor. Dina ögon glittrade inte på samma sätt då du såg mig. Du var det finaste.

Du är nog kanske den finaste jag någonsin kommer att se, och det är så jävla dumt.

Om man kollar på hur allt är nu så kan man inte tro att du är samma person, du är två helt olika personligheter.

Det gör bara lite ont när jag hör låtarna som är dina.

Friday i?m in love och allt med Pink Floyd.

För jag saknar stunderna i din närhet då.

Jag saknar när orden var till mig.

(  Jag har kramat Vincent några gånger, och haft en trevlig pratstund.

Kvällen igår var behövlig. Tack tjejer. Tack Vincent )