Howsoonisnow

Usch. 46 dagar kvar till arbetslösheten. Även om studenten kommer bli en underbar dag i finast sällskap. Men dom kan väl ge oss några månader till?

Det är läskigt att växa upp. det är vår och jag känner mig sjukt rastlös och vill härifrån ett tag-

"Det kanske tar emot
men vi hör ihop
och inget kan ändra på det

Du ser på mig, älskling
Och undrar vart jag var igår
Men se på mig, älskling
Ingen av oss ska säga något
förlåt mig"

Egentligen vill jag nog att han aldrig mer hör av sig.
Men jag mår så jävla bra intill honom. Och i fredags var han underbar.
Han berättade saker för mig igen, han pratade om Stockholm och han brydde sig om mig.
Jag vet att jag lovade att inte träffa honom mer. Men jag kan inte låta bli.
För i vissa stunder är han allt.

Han var finare än någonsin och det var länge sen jag mådde så bra.
Han luktar lycka och på morgonen när han fortfarande sover räknar jag leverfläckar och fingrar över hans hals.