Idag lämnade han mig igen - igen och igen.
Jag föll isär ,
jag är fortfarande trasig ( hah, ja det låter sjukt klyschigt, men det är så )
men ingen ser ens sår om man bara går fort.
Jag önskar att jag inte var en idiot, eller jag önskar att jag kunde få honom att tänka lite mer på mig.
Jag önskar att hans ord handlade om mig såsom mina handlar om honom.
Jag önskar att jag vågade hoppas att hans ord handlade om mig; det kanske hade gjort mina steg lite lättare.
Jag önskar att jag kunde släppa taget om människor (och mig själv) (och ting) (och känslor) (och platser) (och minnen) (och tankar) (mest honom) när det var dags och jag önskar att jag hade fått gåvan att se när det är dags att släppa taget.
Jag önskar att jag kunde dela med mig av mina bra sidor istället för de dåliga och jag önskar att jag inte skulle skämmas så för de som är bra.
Jag önskar att jag kunde säga någonting fint utan att ta tillbaka det eller skratta åt mig själv efteråt.
Jag borde kanske inte önska någonting?
