Howsoonisnow

Jag har målat upp en bild av hur (jag tror) tjejen han drömmer om ser ut.

Jag ser dem sitta nära i soffan, skratta, sjunga och hålla händer. Jag ser framför mig hur äckligt perfekt hon är. Hur otroligt sådär jävla störande naturligt vacker hon är.

Så liten, nätt och söt.

Fräknar och sånt där hår man skulle kunna offra sin högra hand för - sånt som är snyggt uppsatt i någon slarvig knut. Sådär fint som man aldrig skulle kunna få det.

Och jag vet hur hon låter när hon sjunger, hon låter precis som tjejen i Lasse lindh's "hon är bättre".

Hon har underbara nyckelben som han kysser lätt och ett leende som kan värma vem som helst.

Inatt drömde jag till och med om dem, hur de gick förbi mig hand i hand och tryckte deras läppar emot varandra så fort de fick syn på mig.

Jag förstod inte vad du pratade om när du berättade att man kunde leva på minnena från förr eller när du sa att du levde på hans andetag, inte heller då du berättade att lukten av honom fortfarande satt kvar i dina lakan även fast du tvättat dem flera gånger om.

Men det är väl precis vad jag gjort den senaste tiden nu. Levt på våra minnen.

Ibland känner jag hans läppar över min hud, men slås direkt av tanken att jag inte är den

han

vill

ha

jag förstår nu, jag förstår precis.

det kanske aldrig var meningen att det skulle vara han och jag
men jag tyckte om honom grön av illamående
och han var alltid stark utan mej
(men inte jag utan honom)

Jag vet att jag har saknat honom förut men det här är väl bara ännu en dröm som omfattar honom.