Howsoonisnow

Där var jag igen. Hos den finaste poetpojke som 
någonsin funnits.

Jag hade det alltid i tanken att han

aldrig kommer att bli

helt min, men jag

kunde inte annat än att

älska minuterna då vi tog

oss från vardagsrummet till hans sovrum.

Vi gick sakta sakta och

så nära det bara gick.

Minuterna var långa, många

och underbara. Alla pussar, kramar,

kyssar och hans ord.

Varje

smekning

kändes

i

hjärtat.

igår var allt så rätt, inatt var allt så rätt och imorse var allt så fel
ingen sa något och ingen gjorde något.