you're so far away
Jag vet inte varför. Jag hatar det bara.
Jag vill ju att han ska vara här intill och viska bra saker, ni vet?
(flyttar han dit för alltid vet jag inte vad jag tar mig till)
our life is not a movie, or maybe
jag förälskade mig
i pojken
på bussen
för att han hade
samma nacke
som du.
jag får inte sakna dig
men dina läppar är så mjuka
för du vet ju att man blir så svag och liten när man är alltför kär i någon?
och alla bara sa att nu ringer du inte honom ikväll, helst aldrig mer.
men det slutade ju ändå med att jag somnade bredvid dig.
som en extrem abstinens, ett beroende värre än allt jävla knark i hela världen.
och vi sa förlåt och var ledsna för allt.
det är så det kan gå.
Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu
Vi satt på din rödrutiga filt
Viskade nått om förhoppningar och regnbågar
För vi älskade ju faktiskt Håkan
Och du ville ha hans skor
Vi överröstade den höga musiken
med våra stämmor,
och hjälp vad hårt golvet faktiskt har gungat under oss
det var så fint att vi inte längre kunde föreställa oss sommaren.
(för det var ju faktiskt maj och vår, inte juli och högsommar.)
och vi oroade oss aldrig över regnet som var på väg
vi satte istället på oss gummistövlar och trängdes under ditt paraply
vi försökte leva, leva, leva
med varandra
emot kinderna.
med hjärtat i händerna och med handen på hjärtat: jag älskade dig mer än någonsin
för hjärtat nästan kittlades och jag var ditt lejonhjärta
det låter nästan melodramatiskt
i alla fall nu, sådär efteråt.
men någonstans emellan virkade tröjor
stora knappar och massa halsband
Vill jag ha tillbaka det,
Det var ju så underbart att leva med dina andetag i nacken
..
Visst är vi
undangömda pärlor.
långt, långt
långt.
inunder musslornas skal
Där vi
ligger.
som.
törnrosa.
Och hoppar över
några
hundra år
för tiden är nog vårt enda hopp.
